Med solsken i blick

Sista rycket innan hemrotationen är ett faktum. Kom hit för snart en vecka sen och jag har nog inte slutat svettas sedan dess. Det är varmt. Det är riktigt jävla jättevarmt, och det har ändå inte varit så varmt som det KAN bli...
Så om jag kommer hem i en plastpåse, häll den smälta Cattan i lämplig form och ställ in i frysen i ett dygn. Puh...
Tur man har ett kontor med AC. Och gud nåde den som rycker från mig AC-kontrollen!
För övrigt pågår verksamheten precis som vanligt, några smärre förändringar har förvisso skett under min frånvaro, men saker och ting löser sig nog i sinom tid... :o)

Kanske skulle blåsa upp min lilla barnpool så man kan säga att "Hotel Monitor" i alla fall både har pool och bar. Och ibland även roomservice. Just nu är det bland annat jag som står för den. Inga satinlakan, men försvarets blårutiga är det absolut inget fel på. Och inte IKEAs våningssängar heller, för den delen. Maten är suverän och vädret soligt.

Nej, nog med optimism för idag, dags att dricka lite flaskvatten och knappa AC-kontroll.

En öl i solen

När jag vaknade imorse såg jag ljuset.
Det var solen som sken. Och inte kan man slöa inomhus hela dagen när det bjuds på vackert vårväder. Så jag packade en ryggsäck med filt, vattenflaska och kamera och knatade in till stan. Efter en runda på Systemet var ryggsäcken välfylld och det enda som saknades var lite tilltugg. En vända in på lokala gottebutiken försåg mig med en påse chips och därefter tog jag sikte på hamnen.
Att det är isfritt gick ju ganska snabbt att konstatera. Inte ett isflak så långt ögat når.

Mariestads hamn, isfritt men än så länge folktomt.

Väldigt isfritt.

Segelbåten Trunte ligger kvar på torra land.
Kanske hinner jag med att följa med en vän på premiärturen.

Jag fortsatte längst ut på udden, det blåste friska vindar.

Mariestad. Domkyrkan längst bort på höjden.
En domkyrka som inte har ett eget stift.
Men det är ju status att i alla fall ha en domkyrka.

Lite picknick på en sten. De hade inga rödrutiga filtar
i Affe så det fick gå bra med en sandfärgad.

Man får helt enkelt roa sig själv ibland.
Och en spontan öl-och chipspicknick på egen hand
var ett utmärkt alternativ till att sitta i soffan och pilla navelludd.

Tidernas godaste öl, Belhaven Wee Heavy.
En skotsk ale med lite karamellmalt. Mmm...

Och med enbart en lätt frukost i magen fyra timmar tidigare
räckte en flaska öl på 6,5% för att göra mig... Tjaa, inte helt nykter...

Så på vägen hem passade jag på att shoppa. Fortfarande inte helt nykter. Men oj vad kul det var! Måste helt klart köra en storshopping med någon god vän på lyset någon gång. Förslagsvis i någon större stad än denna, här känner man ju igen hälften av de man möter. :o)
Och här är resultatet av min lilla shoppingrunda;

En styck löparjacka på rea.

Ett par benvärmare. Fast jag kan som bekant inte
låta bli att använda saker på andra sätt än det är tänkt.
Och jag tycker att de gör sig bra mycket bättre som armvärmare.

En svart topp. Har letat som besatt efter en liknande
modell att ha under min lila midjekorsett jag köpte förra
leaven, och nu hittade jag en topp som i alla fall funkar.

En sväng in på Vero Moda resulterade i "3 för 150:-".
Tror dock inte jag törs skicka de på tvätt på CNL,
då får jag garanterat inte tillbaka dem.
(Vad nu afghanerna ska med våra underkläder till...)

Kvällens nöje. Några nya tillfälliga ölsorter, min favvo Belhaven,
nya cidersorter samt en flaska vitt och en flaska vitt bubbel.
Och inte att förglömma, jag ska göra Fisherman's Friend-dricka.
Håller tummarna att den blir drickbar. ;o)

Besök på barnhemmet i stan

Så var det dags igen.
Barnen på Shibirghans barnhem blir alltid lika glada när vi dyker upp. Vi är förmodligen ett lite spännande inslag i deras vardag, och denna gång är inget undantag. Efter att vi delat ut ett paket var med pennor och skrivböcker till barnen så var det dags för fotbollsmatch!

Utdelning av paket med skrivböcker och pennor.

Majoren Ahl satte upp några enkla regler så som att inga händer var tillåtna, men glömde visst att begränsa antalet spelare i varje lag. Det ledde till att vi ställde upp med sex spelare medan pojkarna på barnhemmet hade ett lag med runt tjugo ivriga grabbar!

Majoren förklarar några enkla regler innan matchen börjar.

Planen var inte riktigt vad spelarna i det svenska laget var vana vid med alla sina hålor, ojämnheter och hinder (läs volleybollnät!) mitt i planen. RL kämpade på tappert, men vad hjälper det när varje spelare har en hög med fyra till fem grabbar runt sig? Barnhemmets pojkar avgick med tillslut med segern med 3-1 ivrigt påhejade av flickorna och barnhemmets personal.
Efter matchen bjöds det på kryddad och sockrad varm mjölk, kanske inte det en törstig fotbollsspelare helst dricker, men gott var det trots allt.

Pojkarna är överallt och det är inte lätt att komma åt bollen!

Barnen är som alltid nyfikna och skojar gärna med oss, och även om vi inte pratar samma språk går det ganska bra att kommunicera ändå. Innan vi lämnade barnhemmet kom det in några fler barn som varit iväg och fått nya skor. En av flickorna hade ljuvliga ljusblå ögon och gjorde sig väldigt bra på kort. Jag frågade tjejerna vad de tycker om att göra, om de spelar fotboll eller volleyboll eller något annat. De svarade att de gärna hoppar hopprep, men just nu så används deras hopprep som den tvättlina det egentligen är. Jag bestämde mig genast för att försöka få tag i ett riktigt hopprep till flickorna till nästa gång.

Flickan med de blå ögonen.

Två flickor (systrar?) i likadana färgglada kläder, det är väldigt mycket färg i kläderna här.

Så var det slut på besöket för den här gången, men vi återkommer, barnhemmet är trots allt en av de roligare platserna att besöka. Man kommer därifrån med värme i hjärtat och hopp om att barnen en dag ska få vara med och påverka sitt vackra land mot en ljusare framtid.


.

Fotpatrull och samverkan

Efter gårdagens antiklimax då fotpatrullen fick ställas in på grund av oladdat batteri till radion, var det nu dags.
Efter att ha roddat ihop lite folk som var sugna på att hänga med ut och se sig omkring gav vi oss av på utsatt tid en stund efter lunch. Min roll i det hela blev att sköta samverkan med människorna vi träffade, vilket innebär att med hjälp av en lokalt anställd tolk vara den i patrullen som pratar med de lokala afghanerna.
Innan vi ger oss av utanför campen gäller det att sambandet fungerar som det ska.

Vi vandrar iväg längs vår tänkta rutt och ser till att börja med ganska få människor ute, men å andra sidan har vi inte kommit in i bykomplexet riktigt än.
Längre fram hittar vi en liten butik i en korsning där vi stannar till och presenterar oss innan vi småpratar lite med butiksägaren och några bekanta till honom. De är vänliga och svarar gärna på de frågor vi ställer. Vi får till exempel reda på att regnet som har fallit under den sista tiden har gjort bönderna mindre oroliga, men att de gärna vill ha lite mer regn innan värmen kommer.

Färgskalan går mest i brunt och sandfärgat, men på fälten börjar det gröna gräset spira, det kommer nog bli vackert när det grönskar för fullt här.

Längs vägen träffar vi också på ett litet gäng med barn som hjälper sina familjer att vakta fåren och getterna. Vi småpratar lite med dem och ger dem en grön frisbee med ISAF's logga på. Efter att ha visat barnen hur man kastar och fångar den springer de snabbt ut på fältet för att prova på egen hand. En av pojkarna råkar kasta in frisbeen bland fåren som bräkande springer åt alla håll, men mannen som vakar över fåren skrattar lite och snart har fåren lugnat ner sig och återgått till att beta av det gröna som sticker upp ur den hårda marken.

Vi fortsätter vår patrull och sista biten går vi förbi en kyrkogård för sovjetiska stridsvagnar och andra vrak som plundrats till oigenkännlighet. Det ser dystert ut, men samtidigt vilar ett slags lugn över platsen, nästan som om vraken accepterat sitt öde och faktiskt slagit sig till ro för en sista vila.
Stora odjur i rostig metall. Förvridet, förvanskat, plundrat. Men någonstans finns ändå en värdig känsla.

Väl innanför gaten känns det skönt att lägga av sig alla prylar jag har burit på under 2,5 timmar. Ingen lång tid egentligen, men mina fötter och ben ger sig ändå till att protestera. När jag har på mig allting så har ju trots allt min vikt ökat med 50%, ganska exakt.

Lite mat i en hungrig mage ser våra eminenta kockar till att det blir. Ingen risk för svält när man får restaurangkrubb varje dag!

Så, ja, för att klara av beach 2011 kanske jag borde ta en sån här runda varje dag.

Hemlängtan..?

Så vaknade jag den där morgonen, ungefär som alla andra. Fast ändå inte. Det var den morgonen jag skulle åka till Sverige. Frukost som vanligt, gå till kontoret som vanligt. Sen fick jag en tid när helikoptern skulle hämta upp oss. Ingen panik, 2 timmar kvar. Efter att ha pratat en timme med våra amerikanska vänner och sagt hejdå till dem så var det hög tid att byta till en ren uniform och packa färdigt de där småprylarna som aldrig blir packade förrän i sista stund. Och strax innan jag skulle gå insåg jag att mitt afghanska simkort kanske inte var det bästa att använda i Sverige, men trots några minuters tokletande fann jag det inte. Så det var bara att ge upp och ta sig ut till mötesplatsen.
Där någon retsamt frågade om jag hade med mig passet.
Där jag på en millisekund förvandlades från glad och upprymd till likblek och kallsvettig.
Av med väskorna och i flygande fläng tillbaka till barracken för att leta upp kartfodralet med pass och vaccinationspapper. Fick fatt i det och full fart tillbaka igen. Där var jag genomsvettig för länge sedan, för vädergudarna tyckte visst det var relevant med 17-18 plusgrader mitt i vintern. Efter en lång stunds väntan kom äntligen taxin, en Chinook.
Ilastning av både folk och packning och sen upp. Och killen som står längst bak på rampen måste ju världens bästa jobb...
Vi landade in på Marmal, den stora flygbasen utanför Mazar-e-Sharif. Den är tämligen stor och det tog sin lilla tid att traska med all packning (ja, jag hade mest packning av alla, än sen då..?) bort till den svenska delen av campen. Där var det skönt att slänga av sig alla prylar och därefter bar det av till den amerikanska matsalen. Kan väl kanske inte påstå att det var den godaste eller nyttigaste maten jag har ätit, men dessertbordet var fint i alla fall. Sen shopping. Vi hittade tillslut den lokala bazaren med afghaner som krängde prylar till grava överpriser, där jag prutade lite för sakens skull men glatt betalade mer än vad jag borde. Och definitivt köpte mer än vad jag borde. Därefter bar det av till tyskarnas matsal för middag. Där var maten i alla fall något nyttigare...
Kvällen avslutades på K2 med en öl. Inte speciellt god, men det var i alla fall en öl.
Halv tio gav jag upp för den överväldigande tröttheten och kröp ner i sängen där jag ganska snabbt somnade.
Kvart över fyra på morgonen väcktes jag av alarmet och det var dags att börja dagen. Några timmar senare var allt stök med incheckning och röntgen av bagage klart och planet taxade ut och lyfte.
Det är trots allt en ganska fascinerande och annorlunda natur som möter ens blick utanför flygplansfönstret.
Efter att ha landat i Sverige efter ett antal timmars flygresa hade jag "bara" tågresan kvar till min lägenhet. Där stängde jag dörren om mig efter 14 timmar på resande fot, tog ett efterlängtat bad och ett glas vit chokladlikör och sedan kröp jag ner i sängen.
Och sov. När jag vaknade strax innan nio på morgonen därpå såg jag mig yrvaket omkring och kunde därefter, något besviket, konstatera att jag befann mig ensam i min lägenhet istället för i barracken i Afghanistan. Redan då började jag längta hem igen. Till sanden.

Nyårslöfte..?

Då var det dags för nyårsafton. Ikväll blir det lek, spel, tävlingar, landskamp och film tillsammans med amerikanarna som är baserade här. Och god mat förstås. Och fyrverkerier. Och bubbel, fast i skepnaden av alkoholfri cider då det är totalt alkoholförbud här. Men vad gör det, bubbel som bubbel, eller...?
Och när ni hemma i Sverige firar tolvslaget, då har vi redan gått och lagt oss. Vi är 3,5 timmar före och kommer skåla in det nya året om ungefär 9 timmar.

Jag vill passa på att önska alla ett Gott Nytt År, hoppas att ert 2011 blir riktigt riktigt bra.

Och nyårslöfte? Nej, det kommer jag ändå inte att hålla. Eller jo, jag kanske skulle lova att kramas lite mer...

God Jul!

Nu har vi installerat oss på vår nya fina camp, Camp Monitor.
Julen har varit full med arbete, men vi har ändå hunnit med att titta på Kalle Anka, äta julmat (underbart julbord!), roa gänget med några julsånger och tävla i julquiz. Och så jobba lite till. Snart är det dags att kliva upp i vakttornet och stå post fram till midnatt.

Önskar er alla en underbar julafton med god mat, släkt och vänner och massa mys.

God Jul!