Fotpatrull och samverkan

Efter gårdagens antiklimax då fotpatrullen fick ställas in på grund av oladdat batteri till radion, var det nu dags.
Efter att ha roddat ihop lite folk som var sugna på att hänga med ut och se sig omkring gav vi oss av på utsatt tid en stund efter lunch. Min roll i det hela blev att sköta samverkan med människorna vi träffade, vilket innebär att med hjälp av en lokalt anställd tolk vara den i patrullen som pratar med de lokala afghanerna.
Innan vi ger oss av utanför campen gäller det att sambandet fungerar som det ska.

Vi vandrar iväg längs vår tänkta rutt och ser till att börja med ganska få människor ute, men å andra sidan har vi inte kommit in i bykomplexet riktigt än.
Längre fram hittar vi en liten butik i en korsning där vi stannar till och presenterar oss innan vi småpratar lite med butiksägaren och några bekanta till honom. De är vänliga och svarar gärna på de frågor vi ställer. Vi får till exempel reda på att regnet som har fallit under den sista tiden har gjort bönderna mindre oroliga, men att de gärna vill ha lite mer regn innan värmen kommer.

Färgskalan går mest i brunt och sandfärgat, men på fälten börjar det gröna gräset spira, det kommer nog bli vackert när det grönskar för fullt här.

Längs vägen träffar vi också på ett litet gäng med barn som hjälper sina familjer att vakta fåren och getterna. Vi småpratar lite med dem och ger dem en grön frisbee med ISAF's logga på. Efter att ha visat barnen hur man kastar och fångar den springer de snabbt ut på fältet för att prova på egen hand. En av pojkarna råkar kasta in frisbeen bland fåren som bräkande springer åt alla håll, men mannen som vakar över fåren skrattar lite och snart har fåren lugnat ner sig och återgått till att beta av det gröna som sticker upp ur den hårda marken.

Vi fortsätter vår patrull och sista biten går vi förbi en kyrkogård för sovjetiska stridsvagnar och andra vrak som plundrats till oigenkännlighet. Det ser dystert ut, men samtidigt vilar ett slags lugn över platsen, nästan som om vraken accepterat sitt öde och faktiskt slagit sig till ro för en sista vila.
Stora odjur i rostig metall. Förvridet, förvanskat, plundrat. Men någonstans finns ändå en värdig känsla.

Väl innanför gaten känns det skönt att lägga av sig alla prylar jag har burit på under 2,5 timmar. Ingen lång tid egentligen, men mina fötter och ben ger sig ändå till att protestera. När jag har på mig allting så har ju trots allt min vikt ökat med 50%, ganska exakt.

Lite mat i en hungrig mage ser våra eminenta kockar till att det blir. Ingen risk för svält när man får restaurangkrubb varje dag!

Så, ja, för att klara av beach 2011 kanske jag borde ta en sån här runda varje dag.