Hemlängtan..?

Så vaknade jag den där morgonen, ungefär som alla andra. Fast ändå inte. Det var den morgonen jag skulle åka till Sverige. Frukost som vanligt, gå till kontoret som vanligt. Sen fick jag en tid när helikoptern skulle hämta upp oss. Ingen panik, 2 timmar kvar. Efter att ha pratat en timme med våra amerikanska vänner och sagt hejdå till dem så var det hög tid att byta till en ren uniform och packa färdigt de där småprylarna som aldrig blir packade förrän i sista stund. Och strax innan jag skulle gå insåg jag att mitt afghanska simkort kanske inte var det bästa att använda i Sverige, men trots några minuters tokletande fann jag det inte. Så det var bara att ge upp och ta sig ut till mötesplatsen.
Där någon retsamt frågade om jag hade med mig passet.
Där jag på en millisekund förvandlades från glad och upprymd till likblek och kallsvettig.
Av med väskorna och i flygande fläng tillbaka till barracken för att leta upp kartfodralet med pass och vaccinationspapper. Fick fatt i det och full fart tillbaka igen. Där var jag genomsvettig för länge sedan, för vädergudarna tyckte visst det var relevant med 17-18 plusgrader mitt i vintern. Efter en lång stunds väntan kom äntligen taxin, en Chinook.
Ilastning av både folk och packning och sen upp. Och killen som står längst bak på rampen måste ju världens bästa jobb...
Vi landade in på Marmal, den stora flygbasen utanför Mazar-e-Sharif. Den är tämligen stor och det tog sin lilla tid att traska med all packning (ja, jag hade mest packning av alla, än sen då..?) bort till den svenska delen av campen. Där var det skönt att slänga av sig alla prylar och därefter bar det av till den amerikanska matsalen. Kan väl kanske inte påstå att det var den godaste eller nyttigaste maten jag har ätit, men dessertbordet var fint i alla fall. Sen shopping. Vi hittade tillslut den lokala bazaren med afghaner som krängde prylar till grava överpriser, där jag prutade lite för sakens skull men glatt betalade mer än vad jag borde. Och definitivt köpte mer än vad jag borde. Därefter bar det av till tyskarnas matsal för middag. Där var maten i alla fall något nyttigare...
Kvällen avslutades på K2 med en öl. Inte speciellt god, men det var i alla fall en öl.
Halv tio gav jag upp för den överväldigande tröttheten och kröp ner i sängen där jag ganska snabbt somnade.
Kvart över fyra på morgonen väcktes jag av alarmet och det var dags att börja dagen. Några timmar senare var allt stök med incheckning och röntgen av bagage klart och planet taxade ut och lyfte.
Det är trots allt en ganska fascinerande och annorlunda natur som möter ens blick utanför flygplansfönstret.
Efter att ha landat i Sverige efter ett antal timmars flygresa hade jag "bara" tågresan kvar till min lägenhet. Där stängde jag dörren om mig efter 14 timmar på resande fot, tog ett efterlängtat bad och ett glas vit chokladlikör och sedan kröp jag ner i sängen.
Och sov. När jag vaknade strax innan nio på morgonen därpå såg jag mig yrvaket omkring och kunde därefter, något besviket, konstatera att jag befann mig ensam i min lägenhet istället för i barracken i Afghanistan. Redan då började jag längta hem igen. Till sanden.