Sådärja. Då har vi varit på Gotland sedan måndag natt. Vi är här för att göra vår FUSA, alltså "FörbandsUtbildning Skarp Ammunition". Det har inneburit att tisdagen, onsdagen, torsdagen och fredagen har ägnats åt att öva strid. Med just skarp ammunition. De vi har skjutit på har såklart varit gubbar i plåt och papp, ibland med en slips av ata-band.
De två första dagarna regnade det mer eller mindre konstant och blåste djävul, inte mycket var torrt när vi kom in runt tio-elva tiden på kvällarna. Tack och lov är vi förlagda i stugor med eget minibadrum så vi kunde torka upp ganska bra.
Torsdagen och fredagen var det klart väder, även om det blåste rätt rejält. Men det regnade i alla fall inte.
Jag har sprungit och tagit eldställning fler gånger än jag orkar räkna, och första vändorna igår var mina benmuskler så trötta att jag knappt orkade ta mig upp från knästående när det var dags att springa igen. Mjölksyran sprutade ur öronen, det måste sett kul ut, vid närmare eftertanke.
Samtliga kvällar, efter mörkrets inbrott, har ägnats åt mörkerstrid med de tekniska hjälpmedel vi har. Ännu jobbigare eftersom det är lite klurigt att ha koll på var man sätter fötterna. Och svårare att upptäcka de där plåtgubbarna som fälls upp ute på fältet. Men vi nedkämpade dem, allihop. Segern blev vår!
Idag, lördag, har det varit vård av fordon, vapen och övrig materiel, och återhämtning. Samt fälttestet. Vem som kom på den briljanta iden att vi skulle springa fälttestet efter fyra dagars påfrestande övningar i strid där benen bara blir stelare och stelare för varje dag, vet jag inte. Men jag skulle gärna velat ha ett snack med den personen. Enligt min mening hade det varit något smartare att ha testet imorgon, söndag, efter att ha återhämtat idag.
Men så kul skulle vi förmodligen inte ha det. Så det var bara att dra på sig mekoverallen, kroppsskyddet, stridsvästen, hjälmen och vapnet och ställa sig vid starten. En 2km lång raksträcka på grusväg, var 500:e meter utmärkt med gul lysstav, var det vi skulle ta oss igenom på 12min och 30sek.
Det var precis det jag gjorde. Alltså sprang sträckan på 12 min och 30sek. Exakt. Det gjorde Tora, en av våra tolkar också. Hon sprang över mållinjen och jag mer eller mindre ramlade ihop på den. Men jag fick godkänt. Jag fick äntligen godkänt på detta fördömda fälttest jag nu har genomfört fyra gånger. Trots taskiga förutsättningar med ben stela som pinnar. Men nu, äntligen.
Äntligen.
.
